Började jobba som vikarie på ett dagis idag. Underbara ungar som har förgyllt min dag alltså! Vi har ätit mellis, pusslat, lekt i dockvrån, lekt med lera, läst sagor å så har jag assisterat ett 13-tal ungar med att gå på toa! Men det bästa var nog när lille Edvin och lilla Meja kom å sa att dom älskade mig och pussade sönder hela mig! Jösses va varm jag blev inombords! ♥ puss på ungarna!

Nu ska jag ut med hundarna och sen sova. Imorgon ska jag vara med de goa ungarna hela dagen igen! Gonatt

Det har blivit en hel del pratande med mr M fram och tillbaka idag. Han har tänkt till lite extra och det glädjer mig. Nu till stora frågan; litar jag på vad han säger? Ja, till viss del. Han har efter många om och men kommit fram till att det är mig han vill vara med. Dock så känner jag att jag inte kan lita på honom till hundra. Så ska det ens bli något mellan oss igen så måste jag kunna känna att jag litar på honom, annars kommer det aldrig att funka. Så vill han ha mig nu så får han banne mig bevisa det nu och kämpa för det! För nu kommer han inte få mig så lätt i första taget.
Dagens störta fråga - har han varit ärlig under våra samtal idag?

Åover och ut.

Mina braiga polare kom ända från Kungälv för att vara med mig nu när jag varit ledsen å nere. Det kallar jag vänner! Jag är lyckligt lottad! ♥

Mycket har hänt sedan sist. Det har gått ett tag sedan jag bloggade, har inte känt behovet. Men nu, idag, kände jag att haf behövde skriva av mig. Numera skriver man allt på facebook, där i princip alla läser.. Bloggen känns mer gömd på något sätt. Förut ville man ha så många läsare som möjligt osv, nu känns det rätt skönt att bara ha ett visst antal som vet det lilla extra som rör mitt liv.

Märta har hunnit bli 1år och ett riktigt litet muskelpaket. Vi har hunnit med en massa som att spåra, gå valpkurs, allmänlydnadskurs, varit på amstaffläger, tränat en del lydnad och kört lite sök. Hon är en fantastisk varelse, dock väääldigt envis! Men det är väl terriern i henne som talar.

Jag och Richard är inte ett par längre. Vi insåg att vi var för olika, vi ville helt enkelt för olika med våra liv och våra personligehter passar mer som vänrelation än som en parrelation. Så jag har flyttat hem till huset i byn igen, till mamma, pappa och bror som kommit hem från Japan nyligen. Richard har flyttat till den stora staden då det blev närmare till jobbet för honom.

Sen till min största börda just nu.. Minns ni Marcus? Bra. Vi var nämligen "vi" igen och jag kände mig verkligen hel med honom. Jag känner att det är han jag vill dela mitt liv med, när jag är med honom är jag hemma. Dock så kom han häromdagen för att berätta att han inte visste vad han ville, visste inte vad han kände osv. Att han behövde tid att tänka. Och självklart får hans in tid, men det kliar i fingrar och spökar i huvudet och väerker i mitt bröst när jag inte "får" höra av mig. Vill inte svansa, vill inte tjata, han får ta den tid han behöver och vill han ha mig så får han komma till mig. En del snedsteg har gjort det osäkert för mig att lita på honom fullt ut och han blir osäker på mig när jag inte litar på honom, vilket är som en liten ond spiral. Nu står jag här, vet inte om detär slut, om det fortfarande är vi, om det är en paus eller vad det nu är. Tusen frågor utan svar. Jag vill bara ha ett ja eller nej. Om det ska vara vi eller inte. Denna väntan gör mig ledsen, frustrerad, utmattad och deppig.