Åh.. nu fick du mig att gråta tokfia. Jag vill också se mormors grav, vill också kunna ta ett riktigt farväl. . men det där ordet 'farväl', det gör ont i bröstet på mig när jag säger så. Jag vill inte ta farväl, jag kan inte.. kan inte ta farväl av min egna, underbara, lilla Chepita. Jag önskar bara att hon kunde stå där på trappan i Quilpue när vi kommer, kunna höra hennes skratt, doften av henne och hennes köttfärssås. . . det gör ont i mig när jag vet att det inte kommer att hända. Som tur är kan jag fortfarande känna hur hon dofta, hur hon skrattade och hur hennes köttfärssås dofta. . men jag är rädd att jag en dag inte ska kunna känna det längre.. Ända sedan den dagen hon dog har jag varit rädd för mörkret, mörkret, det skrämmer mig, mer än nånsinn nu mera... och varje gång jag gråter så är 'ya po, no llores, no llores', det ända jag hör. För jag vet mycket väl att hon inte vill se sina kära, gråtandes. Ska jag nånsinn kunna tänka på dig igen utan tårar som försiktigt bränner längs med kinderna.

Jag saknar dig så. . .mi Chepita ♥